”HOOOORA! HORA! HORA! HORA!”

”HOOOORA! HORA! HORA! HORA!”

En helt vanlig torsdag i slutet av november. Samtidigt som jag sitter och pluggar kan jag höra vrålen genom ventilationstrumman i huset. Jag öppnar ytterdörren och hör det ännu starkare.

Lägenheten två våningar ner är källan till de okontrollerade skriken.. Ett helt vanligt hus i en helt vanlig stad, i vilket land som helst, på FN:s dag mot kvinnovåld, av alla dagar. Jag följer ljudet fram till dörren.

Medan jag bankar så högt jag kan bultar mitt hjärta hårt. Så fort jag börjar slå mot dörren upphör vrålet. Min fantasi skenar mitt hjärta finns i halsgropen – jag fortsatt bankande.

Jag vågar inte tänka på vad som hänt där inne, eller vad som fått mansrösten som förut vrålat att upphöra med sina skrik.

Efter någon minut öppnas dörren av en kvinna, nej en ung flicka, i svart bomullsklänning och strumpor. Rödgråten, svettig och skakande tittar hon på mig. Jag frågar om hon är ok, om han gjort henne illa och ber henne mjukt att stänga dörren efter sig och följa med mig. Vi tar hissen upp till mitt hem. Jag i mjukiskläder och rufsig tofs, hon i sin tunna klänning och strumplästen. Vi berättar inte för någon vart vi ska, vi ber ingen om lov. Vi bara går därifrån, till säkerheten.

Jag önskar att historien kunde få sluta där. Jag önskar att jag kunde få diktera ihop resten, och berätta om ett samhälle som ställde upp, om institutioner som skyddar, om myndigheter som gjorde vad de skulle.

Jag önskar att jag slapp berätta resten av händelseförloppet, önskar att jag slapp förklara vad som händer i en kuvad ung kvinnas inre när hon inser att hon inte har någonstans att ta vägen, förutom tillbaka dit hon flytt ifrån.

För hon – knappt 20 år gammal – sitter nu i mitt vardagsrum, bland mina tända ljus, nybakade muffins och juldoftande thé, och berättar om den nattsvarta tillvaro som fördes två våningar under mig.

Om våldsamma utbrott över skitsaker. Om ett blockljus som flugit över rummet och träffat hennes blödande huvud. Om en kontroll som styrde hennes varje steg och som var så kvävande att hon tappat andan, förlorat drömmar, och inte kunde tänka sig något annat än detta liv.

Hon tröstar mig, eller sig själv, med att säga att hon vuxit upp med en styvfar som var värre än den man som hon nu lever med. Att det därför inte framstått som så farligt, hans beteende.

Hon levde sitt liv i ett osynligt koppel hos en svensk man som hotade henne med att skicka tillbaka henne till hennes hemland om hon inte uppförde sig som han ville. Hon var kopplad och övervakad på jobbet de delade, han övervakade henne på träningen hon tvingades till för att han inte ville att hon skulle bli tjock, och de tjuvnyp, de kommentarer, de utbrott, den förnedring som blivit hennes vardag.

Några telefonsamtal senare.

Ett samtal med ett kommunalt kvinnoboende, där behandlingsassistenten meddelar att de tyvärr är överbelagda och har kvinnor på väntlista.

Ett annat samtal till kvinnojour som meddelar mig samma sak. Jag hör frustrationen i deras röster, smärtan över att behöva säga nej, och känslan av att vara otillräcklig. Jag känner den också.

Båda kvinnorna berättar suckande att det inte är första gången idag de fått neka kvinnor plats på sina boenden.

Ett samtal till polisen, som en liten stund senare skickar en patrull bestående av två konstaplar, en manlig och en kvinnlig. De sitter nu i mitt kök, fumlande med frågor till en flicka näppeligen mer än en tonåring. Frågor som formulerats till det perfekta offret, det perfekta vittnet. Inte till en rädd och skakande flicka med dålig svenska och ännu sämre självförtroende. Frågor som är rutinmässiga, kantiga, otåligt ställda av en polisman utan förmåga att lyssna, en två meter lång och välbyggd polisman utan förmåga att måla upp en inre bild av det mardrömsliv som flickan levt, eller den rädsla som infinner sig hos någon som är fast hos någon som dominerar en fysiskt, psykiskt och emotionellt.

De går ner till mannen, och återkommer efter en stund.

– ”Det låter för mig som om ni bråkat” säger polismannen lakoniskt. Inte som en fråga, utan som ett konstaterande.

– ”Det förstår jag att det kan vara obehagligt, men det är tyvärr inte olagligt. Bra att du kan sitta här hos din granne, tills du och din kille har lugnat ner er, och sen kanske ni kan prata om det som hänt och se hur ni ska lösa det här” Jag flämtar efter andan, vill inte tro det jag hör och jag släpper lös min vrede över mannen, polisen, samhället och alla djävla grannar som hållit käften.

Jag lånar henne min juristsvenska, som ett sätt att återfå kontrollen, fullt medveten om att det inte är jag som tappat den. Jag försöker låna henne upprättelse, försöker låna henne värdighet.Jag misslyckas.

En stund senare har poliserna gått igen. Mannen står nu istället i min trappuppgång, och vrålar återigen, vrålade för full hals efter sin försvunna egendom. Vrålar efter flickan i mitt vardagsrum som nu återigen skakar som ett asplöv.

Jag gör ett försök att prata med honom, försöker metodiskt kontrollera min vrede, min avsky, mitt äckel mot en man som behandlar sin partner som ett kuvat husdjur. Till slut tappar jag tålamodet och går upp igen, utom mig av chock.

Hon sover oroligt den natten, sover nog inte så mycket alls när jag tänker efter.

På morgonen har hon gått tillbaka till honom.  Jag gråter över henne, över mig själv, över att hoppet hon tycks ha haft igår försvinner när dagen gryr.

Kläderna jag lånat henne för att värma sig i har hon tagit av sig och hon lämnar dem utanför lägenhetsdörren för att hon ska få lov komma in i lägenheten. Han har sagt att hon inte får komma in så länge som hon har mina kläder på sig i hans hem.

Hans hem. Två våningar under mitt.

Hanin Shakrah

Om Hanin Shakrah

Hanin Shakrah är pedagog och juridikstuderande med särskilt intresse för antirasistiska, feministiska och internationella frågor. Hon brinner särskilt mycket för kidsen och Palestina.