”Jo, det är nog dit vi vill nå iallafall”

Okej, visioner. Visioner och politik. Det är inte sällan jag har sagt att visioner är det absolut viktigaste inom politiken, och att utan visioner så är politik ingenting, utan enbart administration. I dagarna diskuterar givetvis vårt kära gamla SAP:s prekära läge, och i de diskussionerna dyker också frågorna om deras visioner, eller brist på visioner upp.

Lena Sommerstads artikel ”Partiets tidlösa värderingar ryms i några rader av Palme” fick ett enorm gensvar, och jag måste säga att jag blev lite förvånad över det. Artikeln talar om just de socialdemokratiska visionerna, och om hur katastrofalt det varit för socialdemokratin att sluta prata om dessa visioner.

Man kan prata länge om den så kallade tredje vägens socialdemokrati och dess uppenbara misslyckande, men jag ska inte gå in för djupt på det här. Jag kan nöja mig med att konstatera det mest uppenbara, som jag också antar är det som gjorde att Lena Sommerstad fick ett sådant gensvar på sin artikel: människor behöver, och vill ha, visionerna.

Samhället av idag är ett samhälle utan visioner – sånär som på en vag, halvt outtalad idé om att den tekniska utvecklingen förr eller senare kommer att frälsa oss alla – och att det bara gäller att vänta tills det händer.

Problemet är såklart att saker såsom jämlikhet, frihet och möjligheterna till självförverkligande inte alls är sådant som av nödvändighet följer av en teknisk utveckling. Vill man nå de sakerna, vill man skapa ”ett bättre samhälle” och åstadkomma ”ett bättre liv för alla” – då krävs att man tar sikte och jobbar målmedvetet.

Och i en demokrati kan man inte arbeta mot ett mål om man inte har med sig medborgarna, har med sig folk på idén att ”jo, det är nog dit vi vill nå iallafall”. Att det sedan krävs mycket mer än att bara måla upp en fin bild av sitt idealsamhälle, komplett med enhörningar och regnbågar är givet – men det återkommer jag till en annan gång.

När jag tittar på läget idag, idag när moderaterna precis nått en ny toppnotering i opinionsundersökning kan jag inte hamna i någon annan slutsats än att moderaternas framgång är ungefär så illusorisk som någonting kan vara. Hur kan jag säga det undrar ”arg skattebetalare i Elsöv”. Jo därför att moderaterna, nu som då inte har någon vision värd att tala om.

Moderaterna är/var ett konservativt parti, och konservativa partier vill aldrig någonting annat än att få utvecklingen att ”tagga ner lite” och/eller dundra näven i bordet och deklarera att ”någon jävla ordning får det ändå vara!”. Ett konservativt parti har naturligtvis inga stora visioner om ett radikalt annorlunda samhälle – saker och ting är generellt sett bra som de är, men med lite småändringar.

Moderaterna har också, sedan de ändrade färg på loggan till ljusblått, små stänk av liberalism i sig. Den liberalismen gör gällande att ”pappa staten” inte ska blanda sig i, samt att allting blir mycket bättre om bara den fria marknaden får råda. Det är såklart inte en rättvis skildring av liberalism, men sedan är också blandningen liberalism/konservatism en märklig sak i sig.

Med detta sagt så vill jag fortfarande påstå att ”Nya moderaterna” fortfarande inte har en vision om hur samhället borde te sig i framtiden som kan få med sig folket. Moderaternas framgångar tangeras av socialdemokratins motgångar, och det handlar om – är jag övertygad om – bristen på socialdemokratiska visioner snarare än bättre moderata visioner.

De visionerna folk vill höra talas om är hur vi ska styra upp arbetslivet i en global ekonomi så att vi kan kombinera rörlighet med trygghet. Folk vill veta hur vi i framtiden ska lösa situationen med den tekniska utvecklingen som gör att vi numera finner oss jobba minst sjuttio timmar i veckan – varav tjugo obetalda istället för trettiofem som vi väl borde när utvecklingen gått så långt som den borde?

Moderaterna pratar inte om detta, och det gör inte folkpartiet eller de andra heller. Alliansen pratar om att fixa ekonomisk tillväxt. Men tillväxt är ingen vision, det är ett verktyg, och ett ganska litet sådant. Och det är i princip det enda de pratar om.

Socialdemokratin lyckades bygga världens bästa samhälle därför att man lyckades motivera människor bakom gemensamma mål. Begripliga mål, mål som de såg påverkade dem och deras barn. Så fort socialdemokratin börjar formulera sådana mål igen, efter trettio år av vilset vandrande – då kan jag garantera att folket kommer att sluta upp igen.

Om man gör det på rätt sätt vill säga. Jag tänkte prata om det nästa gång.

Christoffer Ivarsson

Om Christoffer Ivarsson

Mitt engagemang startade i studentlivet i Lund, där jag var först ordförande för en av fakultetskårerna, och senare ordförande för Lunds universitets studentkårer (LUS). Under mitt år som ordförande för humanistkåren startade jag Projekt Athena, ett nationellt studentinitiativ för uppvärdering av humaniora. I bildningen ser jag ett av de viktigaste redskapen för att skapa ett mer mänskligt samhälle. Demokratisk socialist är jag ständigt, och vid tillfällen är jag även en någorlunda social demokrat och återfinns numera i Lunds socialdemokratiska studentklubb (LSSK).