Satsa på kunskap, absolut – men vilken?

 

Man kan inte annat än att hålla med när politiker säger att vi måste satsa på utbildning. Stora ord om att utbildning är vägen framåt, att vi måste investera i kunskap, det låter fint och rätt. Men finns det substans bakom orden?

Det problemet jag märker när jag hör orden ”vi måste satsa på kunskap” är att våra politiker tycks tänka väldigt inrutat på vilken kunskap vi ska satsa på. Mitt gillande byts snabbt ut mot frustration när den första meningen snart följs av prat om att Kina examinerar så och så många ingenjörer, och att vi måste satsa på det området också.

En hastig blick bakåt i historien lär oss att Sverige har haft stor nytta av att satsa på att bygga upp tekniska skolor över hela landet. Det var en av nyckelfaktorerna som gjorde att vi fick en så stark ekonomi en gång i tiden, i slående likhet med Tyskland. Men det var just en gång i tiden – närmare bestämt i slutet av förrförra århundradet.

Sverige satsade stort på kunskap när vi skulle förvandla nationen från en efterbliven jordbruksnation till en modern industrination. Den kunskapen utnyttjades av de stora svenska geniföretagen, och den tunga verkstadsindustrin gjorde mycket för det välstånd vi lever på ännu idag.

Men nu ser ekonomin annorlunda ut. Ingen kan på allvar tro att den tunga industrin fortfarande är Sveriges garant för jobb och välfärd. Den industrin spelar givetvis en roll, men precis som vi måste släppa taget om bilfabriker i Trollhättan så måste vi inse att vi måste tänka nytt om vi inte ska hamna på efterkälken när dynamiken i världsekonomin förändras.

Jag har talat mig blå i ansiktet om värdet av att satsa på humaniora, och det tänker jag fortsätta med. Och anledningen till att våra politiker, ivriga att satsa på den nya kunskapsekonomin, borde lyssna är att humanioran kan ge dem det de mest av allt vill se: innovatörer.

Det sägs att vi just nu befinner oss i en ekonomiska omställningsprocess. Det börjar bli mer och mer uppenbart för alla att vi inte kan fortsätta i gamla mönster – ekonomin idag är varken socialt eller ekologiskt hållbar, och tillväxten är avtagande. Det är naturligt, och de politiska kriser vi ser är ett givet symptom på detta.

Det säger sig självt att man inte kan ha samma lösning på olika problem. Och därför är inte lösningen på våra ekonomiska problem idag att pumpa ut så många ingenjörer som möjligt. Inte för att vi inte behöver ingenjörer – men fråga er vad ni vill att de ska göra, och vilken sorts utbildning de behöver för att göra det.
Jag är övertygad om att framtiden innovationer kommer ur en djupare förståelse för människan och människans kultur. Så om strategin för att säkra vår framtida välfärd är att satsa på kunskap – se för allt i världen till att satsa på kunskap för morgondagen!

Christoffer Ivarsson

Om Christoffer Ivarsson

Mitt engagemang startade i studentlivet i Lund, där jag var först ordförande för en av fakultetskårerna, och senare ordförande för Lunds universitets studentkårer (LUS). Under mitt år som ordförande för humanistkåren startade jag Projekt Athena, ett nationellt studentinitiativ för uppvärdering av humaniora. I bildningen ser jag ett av de viktigaste redskapen för att skapa ett mer mänskligt samhälle. Demokratisk socialist är jag ständigt, och vid tillfällen är jag även en någorlunda social demokrat och återfinns numera i Lunds socialdemokratiska studentklubb (LSSK).