Sorteringen sker i utbildningssystemet

Det finns en tydlig koppling mellan människors utbildningsnivå och deras plats i vår samhällsstruktur. Sociologiprofessorerna Göran Ahrne, Christine Roman och Mats Franzén beskriver väl i boken Det sociala landskapet hur skolan fungerar som ett selektionsinstrument i samhället.[1] Det är i skolan individer via betygssättning sorteras på sin väg till olika positioner i vårt arbetsliv. Denna sortering sker i flera olika omgångar. En selektion som enligt Ahrne, Roman och Franzén kanske är den mest avgörande är valet av kurser och ämnen på högstadiet. Därefter sker ännu en selektion genom valet att fortsätta till gymnasiet eller ej och sedan slutligen i antagningen till studier vid universitet och högskolor.

De poängterar att denna sortering inte sker slumpmässigt. Den börjar redan i familjen. Det finns nämligen ett samband mellan elevers resultat och studiekarriär och föräldrarnas utbildning och yrke. Elever med akademiskt utbildade föräldrar läser vidare på högskolan i mycket större utsträckning än de vars föräldrar inte har någon akademisk utbildning.[2]

Detta fenomen har i Sverige undersökts noga sedan mitten på 1900-talet. Gunnar Boalt fann 1947 att akademikerbarn fick högre betyg i skolan och även gick vidare till högre studier i större omfattning, även då betygen var likvärdiga. Dessa skillnader mellan samhällsklasserna minskade sedan under den tillväxtperiod som följde i början på efterkrigstiden, men tycks ha avstannat i mitten av sjuttiotalet.[3] Även i dagens Sverige kan vi se en fortsatt stark social snedrekrytering till den högre utbildningen. Det visades exempelvis nyligen av SCB och Högskoleverket.[4] De analyserade då högskolenybörjarna 2009/10 och doktorandnybörjarna 2008/09 efter föräldrarnas utbildningsnivå. Analysen visade bland annat att om föräldrarna saknar gymnasieutbildning väljer endast 21 procent högskolestudier, men om någon av föräldrarna har en forskarutbildning väljer hela 83 procent högskolestudier. Studenter med högutbildade föräldrar väljer även i högre grad att studera utomlands. Siffrorna visade också på en större snedrekrytering till utbildningar där konkurrensen är hög, t.ex. läkar- och arkitektutbildningarna.

Professorerna Sverker Sörlin och Gunnar Törnqvist skriver också i sin bok Kunskap för välstånd att snedrekryteringen fortfarande är tydlig, både i Sverige och sannolikt på de flesta andra håll. De framhåller också att utbildningstraditionen fångar upp snedrekryteringen mycket bättre än inkomstnivån. Sörlin och Törnqvist poängterar även att tillgängligheten till högre utbildning efter högskolans utbyggnad inte längre påverkar rekryteringsmönstret på samma sätt som tidigare. Dock påminner de om att den inte helt saknar betydelse.[5] De understryker att den sociala snedrekryteringen fortfarande är tydlig, trots att vi byggt ut högskolan.[6] Ahrne, Roman och Franzén anger emellertid utbyggnaden av högskolan under 1990-talet som en faktor som faktiskt minskat den sociala snedrekryteringen något.[7]

SCB och Högskoleverket påvisar i sina siffror även tydliga och stora skillnader mellan olika lärosäten.[8] Den största andelen med högutbildade föräldrar återfanns vid högt ansedda lärosäten såsom Handelshögskolan i Stockholm och Kungl. Musikhögskolan i Stockholm samt Kungl. Tekniska högskolan, Försvarshögskolan, Chalmers tekniska högskola, Lunds universitet, Uppsala universitet och Karolinska institutet.  De regionala och nyare högskolorna Högskolan Väst och Högskolan i Skövde var istället de som hade den lägsta andelen av nybörjare med högutbildade föräldrar.

Läs resten av inlägget på Klas-Herman Lundgrens blogg

—

Tweet

No related posts.