En internationell högskola för framtiden

Det här är ett inlägg jag tänkt skriva länge om studieavgifter vid högskolan, för det känns som det nu finns visst politiskt hopp för framtida större förändringar i frågan.

Jag anser att internationaliseringen av den högre utbildningen i Sverige har fått sig en rejäl törn. Detta skedde när regeringen införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter (specifikt för de utanför EU/EES och Schweiz) i Sverige. Det gjordes utifrån marknadsargumentet att Sverige inte ska konkurrera på det internationella planet med gratis utbildningar, utan med kvalitet. Kopplat till argumentet fanns också en problematik med ett stigande antal ansökningar från internationella studenter som lärosätena hade svårt att hinna bedöma. I debatten inför införandet av avgifterna oroade sig däremot både lärosäten och studentorganisationer för att reformen skulle medföra en kraftig minskning av internationella studenter.

Reformen visade sig leva upp till farhågorna. Antalet internationella studenter i Sverige har minskat mycket kraftigt sedan avgifterna infördes. Enligt Sveriges förenade studentkårer har utbildningar ställts in och internationaliseringen av utbildningen har försämrats. Det har också visat sig att stipendiesystemen inte räckt till på långa vägar. Dessutom gör EU-spelreglerna att vi nu behandlar studenter utanför och innanför EU helt olika, då studenter inom EU inte behöver betala.

Medelnivån på avgifterna har dessutom hamnat på hela 100 000 – 150 000 svenska kronor per läsår. Självklart kommer sådana höga avgifter att påverka vilka studenter som har möjlighet att läsa här, speciellt när stipendierna visat sig vara otillräckliga. Lärosätena har också till stor grad lämnats ensamma efter reformen att hantera för få stipendier, för lite marknadsföring och krångliga regler kring uppehållstillstånd, arbetstillstånd med mera. Regeringen valde helt enkelt att driva igenom sin ideologiska reform men att sedan ignorera de negativa följderna.

Jag tycker att den svenska högskolan berikas med nya perspektiv och ny kompetens genom internationella studenter. Kontakter skapas över landgränserna och vänskapsband binds. Ett exempel på vilken nytta detta också kan ge är att när Anders Flodström (tidigare rektor KTH) fick en fråga på ett seminarium om hur KTH lyckats upprätta sina framgångsrika forskningssamarbeten med Asien. Hans svar var då att det hela hade börjat i de studenter som kommit hit.

Idéutbyten leder till nya tankar och till att fördomar bryts ned. Kanske är också studentutbyten ett av de mest effektiva sätten att stödja demokratiarbete i andra länder och ökad tolerans och förståelse för varandra? Alla studenter gynnas och utbildningarnas kvalitet förbättras. Dessutom är internationella doktorander mycket viktiga för många av våra forskningsområden.

Det minskade antalet internationella studenter medför förlorade perspektiv och en sämre högskola. Ser vi internationalisering som en viktig kvalitetsaspekt är studieavgifter inte en bra lösning. Dessutom medför höga avgifter att klassbakgrund och plånbokstjocklek kommer att påverka vilka internationella studenter som kan läsa vid högskolan i Sverige. På längre sikt är avgifterna även en farhåga för alla studenter, även svenska. I nästan alla länder i Europa där studieavgifter införts för icke-europeiska studenter har de senare införts också för landets studenter. Den risken är också stor i Sverige. Runt om i världen protesterar samtidigt studenter när de inser hur deras utbildningssystem marknadsanpassas genom avgifterna.

Till och med regeringen har nu insett vissa av problemen som reformen medfört och de har därför fått lov att höja antalet stipendier som ges ut för att hantera avgifterna. Regeringen föreslår nämligen i budgetpropositionen att medlen till stipendier till låg- och medelinkomstländer ska ökas, från 50 miljoner till 100 miljoner från och med 2013. Dessa medel ska tas från anslaget för biståndsverksamhet. Därmed gjorde regeringen en grav felskattning av behovet av stipendier (vilket Högskoleverket, studentkårerna och många andra påpekade inför beslut). Vi kan också se att pengarna tas från biståndanslag och att summan fortfarande är låg. De andra stipendiemedel som finns att tillgå är 60 miljoner som går till ”särskilt kvalificerade studenter från övriga länder”. 

Nu tänker jag återkomma till varför jag ser visst hopp i frågan. Det har nämligen varit glädjande att läsa att ledande Socialdemokrater den senaste börjat kritisera studieavgifter. I kombination med att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet är emot studieavgifter så leder det till ett potentiellt intressant politiskt läge.

Karin Wanngård (S) gick ut med en i SvD som hon avslutade så här:

”Till mitt eget parti: om regeringen fortsätter att misslyckas med internationaliseringen av högre utbildning, bör vi riva upp reformen vid en valseger 2014. Tanken med avgifterna var i sig inte särskilt god, men utfallet blev ännu sämre.”

Det är också värt att citera Jan Eliasson (S) som skrev bland annat följande i en debattartikel i DN mot studieavgifterna:

”Under de senaste två åren har jag varit gästprofessor vid Göteborgs och Uppsala universitet och då upplevt den vitaliserande inverkan på studiemiljön som de utländska studenterna haft. Verkligheten i Kina, Brasilien eller Uganda och andra delar av världen har kommit in i föreläsnings- och seminariesalarna. Vänskapsband har knutits mellan studenter med helt olika kulturell, etnisk eller religiös bakgrund.”

I samma artikel skriver han också:

Bäst vore om vi kunde göra om denna så kallade reform så snart som möjligt och då beakta vad den verkligen innebär för Sverige i internationaliseringens tid. Om detta inte är möjligt eller realistiskt är det angeläget och bråttom att sänka de avgifter som aviserats och genom extra medel kraftigt utvidga det stipendieprogram som nu planeras för Sveriges universitet och högskolor. Detta skulle öppna för fortsatt utbyte med världen utanför Europa. Dessutom skulle denna satsning utgöra en form av bistånd som utesluter korruption och felanvändning av biståndsmedel – utbildning av unga människor från den fattiga delen av världen.”

S-studenter och SSU driver också frågan att Socialdemokraterna ska säga nej till studieavgifter. Bland annat skrev S-studenters ordförande Magnus Nilsson på sin blogg nyligen följande:

”Om Stockholm och Sverige i framtiden ska ha någon chans att leda utvecklingen så är vår förmåga att utbilda och utmana varandra helt avgörande. Internationella studenters möjligheter att studera i Sverige är helt avgörande för detta. Därför är det av största vikt att de kraftigt överdimensionerade studieavgifterna minskas och på sikt avskaffas. Möjligheten för utomeuropeiska studenter att stanna kvar i Sverige efter sin examen bör också ses över, liksom antalet utbildningar som ges på engelska. Dessutom bör vi utreda vilka lärosäten som på bästa sätt tar tillvara på den unika kompetens och kunskap som internationella studenter för med sig.

Om Sverige tar bort studieavgifterna och anammar internationaliseringen av våra lärosäten så har vi en otrolig potential inför framtiden.”

Även Ibrahim Baylan (S) som har huvudansvar för utbildningsfrågorna inom Socialdemokraterna har nu öppnat för att ta bort studieavgifterna om kraftigt ökade stipendienivåer inte fungerar. Det är en lovande utveckling.

Sverige måste våga se långsiktigt och återgå till principen om att högre utbildning ska vara avgiftsfri också för internationella studenter. För att undvika problemen med ansökningsbedömningarna som föranledde avgifternas införande bör en mycket låg anmälningsavgift finnas kvar. Avgifterna bör minskas och på sikt avskaffas. Om antalet internationella studenter stiger så kraftigt att systemet inte klarar av att hantera detta bör en övre gräns sättas på antalet platser hellre än att låta avgifter och plånboksstorlekar styra i ett marknadssystem.

Vi kan också se att studenter måste lämna landet så fort utbildningen är klar om de inte kan visa att de har ett jobb. Detta trots en lång och bred politisk enighet om att reglerna bör ändras. Här går det att genomföra rejäla förbättringar.

Det globala klassrummet är ett måste för framtidens utmaningar. Låt vår högskola vara öppen inför omvärlden och ett bildande internationellt forum för nya idéer och tankar. Genom att inkludera internationella studenter kan den vara en sådan föregångsinstitution i vårt samhälle och de långsiktiga vinsterna av detta är väl värda att beakta.

Klas-Herman Lundgren

 

Tips: Läs också Christians Stråhlmans inlägg om det sluttande planet. Läs även Saco studentråds folder om myter med studieavgifter. Läs även vad Carl Bennet skriver i frågan.

Klas-Herman Lundgren

Om Klas-Herman Lundgren

Politiskt intresserad civilingenjör och student som gillar att diskutera samhällssystemens uppbyggnad och utbildningspolitik. Har i många år arbetat med högskolepolitik. Studerar på distans och driver egen firma som fotograf och organisationsrådgivare. Projektledare och kommunikatör på v-a.se med fokus på kopplingen mellan forskning och samhälle. Har en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Nyfiken Uppsalabo som brinner för utbildningspolitik och samhällets uppbyggnad – och som hyser en förkärlek för storskaliga samhällsprojekt, hållbar utveckling, demokrati och jämlikhet. Är civilingenjör, föreningsnörd, pendlare, fotograf, fritidspolitiker och allmänt engagerad. Arbetar sedan flera år i Stockholm med forsknings- och högskolepolitik – just nu med samverkan mellan forskning och samhälle som projektledare och kommunikationsstrateg. Sitter i styrelsen för flera organisationer, t.ex. för en förening som arbetar med mänskliga rättigheter och för en bokhandel. Tidigare ordförande för svenska studentrörelsen SFS och Uppsala studentkår. Har även suttit i bl.a. Uppsala universitets styrelse, Drivhuset Uppsalas styrelse, Uppsala universitets senat och IVAs studentråd. Tar ibland uppdrag vid sidan om som moderator, kommunikations- och organisationsrådgivare samt fotograf. Vill se en kunskapsbaserad politik, och en utbildningspolitik som inte stänger dörrar utan som bygger ett hållbart samhälle. Skriver mest om forsknings- och utbildningspolitik, hållbar utveckling, demokrati- och jämställdhetsfrågor, asyl- och migrationspolitik, infrastrukturpolitik och bostadspolitik. Åsikterna här är endast mina egna och inte min arbetsgivares.